VÄSTERGÅRDEN PÅ  STENUNGSÖN

Redan omkring 1850 kom de första sommargästerna till Stenungsön för att njuta av frisk luft och hälsosamma bad i vacker natur och komma bort från storstadens smuts och larm. Bakgrunden var egentligen läkarvetenskapens teorier om att vatten såväl invärtes (”dricka brunn”) som utvärtes (salta bad) hade gynnsam inverkan på människans hälsa och välbefinnande. Här spelade också en vacker natur en viktig roll och det var i första hand välsituerade familjer, som kunde betala väl för sig, som lockades hit. Allteftersom hotell med flera annex, restaurang, varm- och kallbadhus och uthyrningsvillor växte fram på Stenungsön under resten av 1800-talet, så ökade också antalet sommargäster till flera hundra. Detta skapade i sin tur sommartid välkomna arbetstillfällen av alla slag för de fastboende Stenungsundsborna.

I början av 1900-talet blev det möjligt för privatpersoner att köpa tomt på Stenungsön och därmed också att bygga egen sommarvilla. En av dessa var

advokat Bengt Hessle från Göteborg, som 1915 byggde Westergården på en tomt om ca 3.500 kvm. Ritningarna gjordes av arkitekt Gustaf Elliot, i en stil som Bohusläns Museum sedermera kallat för ”en god representant för det tidiga 1900-talets sommarnöjesideal”. Intill villan uppfördes också en mangelbod och en stor lekstuga och några år därefter utökades fastigheten med drygt 3.000 kvm tomtmark.

Detta var en av de allra första villorna, som uppfördes med utsikt över Askeröfjorden på den västra sidan av Ön, vilket var anmärkningsvärt. Som sommargäst hade man tidigare sökt sig framför allt till skugga och lä, varför all övrig bebyggelse låg på Stenungsöns östkust mot fastlandet. Det skulle dröja ända till 1940-talet innan ytterligare villor och stugor uppfördes åt fjordsidan.

1926 blev John & Signe Moberger nya ägare, 1942 familjen Joel Larsson och omkring 1950 familjen Berner från Borås. 1954 såldes fastigheten till Föreningen Stenungsöns Ungdomsgård, som verkade inom Baptistsamfundet och som ägde grannfastigheten. De betalade 145.000kr, och köpte samtidigt in ytterligare mark mellan de båda villorna, varefter totalarealen blev hela 40.000 kvm, och Stenungsögården blev det gemensamma namnet för Ungdomsgården och Västergården (som villan därefter kom att heta).

Ungdomsgårdens verksamhet riktade sig helt till ungdomar i form av läger av olika slag, kristendomsskola med sitt kapell, pyssel för de minsta mm. Det var självfallet en livfull och mycket energisk ungdomsvärld.

Västergården kom redan från början att locka till sig sommargäster av den gamla goda stammen, som sedan åratal brukade bo på Öns pensionat. Man hade upptäckt denna gammaldags miljö och lugna omgivningar som också hade vällagad mat av hög klass med t.ex. småvarmt redan till frukosten, med köttbullar, prinskorv och äggröra, vilket tilltalade framför allt många pensionärer. Det var då tacksamt att inom Stenungsögårdens verksamhet kunna skapa två världar, en för ungdomarna vid Ungdomsgården och en annan litet lugnare för de äldre pensionatsgästerna vid Västergården.

Den förhållandevis exklusiva pensionatsverksamheten kom dock att under 1970-talet minska i omfattning för att i början av 1980-talet helt läggas ner. Fortfarande har man ändå kunnat hyra rum, men då snarare med vandrarhemsstandard och med samma mat som serverades till ungdomarna.

2001 tillkom ffg en helårs- och heltidsanställd föreståndare vid Stenungsögården, som ökade marknadsföringen och aktiviteterna och bl.a. öppnade ett sommarcafé i Västergården med allehanda hembakade och frestande bakverk. Man tog även emot konferensgrupper med hel- eller halvpension, bröllopsfester och föreningsfester och vid juletid blev julbordet ett uppskattat inslag på Västergården.

Denna fokusering på måltidsgäster förblev dock i en relativt blygsam omfattning, varför Västergårdens minnesbok inte har kommit att innehålla något om festligheter i den högre skolan, innan Stenungsögården med Westergården bytte ägare hösten 2013.

Marika Berglund

2013-12-18